“Jag går nu, släcker du efter dig när du är klar?”

“Mmm, absolut!” Utan att se upp från datorn vinkade Louise hejdå. Deadlinen närmade sig med stormsteg och hon kunde fortfarande inte hitta felet. Var gång hon försökte ladda upp hemsidan visades samma felmeddelande. Håret, som i morse varit fönat till perfektion, såg nu mest ut som hon spenderat dagen med att göra kullerbyttor. Eller gått igenom en orkan. Alternativt bådadera samtidigt.

Muggen var tom och för vad som måste vara minst hundrade gången idag hasade hon sig till kaffemaskinen. Louise stretchade nacken medan den ångande vätskan långsamt strilade ut. Det var tredje dagen den här veckan hon jobbade över och med tanke på att det var onsdag var det ganska talande. Rynkande på näsan stirrade hon ner i muggen. Det liknade mer te än kaffe. Hon lutade sig närmare. I det ljusbruna vattnet simmade några mörka korn runt på ytan. Tydligen skulle det inte bli något mer kaffe ikväll. Med en suck dumpade hon innehållet i diskhon. En blick på micron fick hjärtat att hoppa över ett slag. Helvete. Den digitala klockan blinkade just över till 17:30. Edvin skulle ha hämtats för en halvtimme sedan!

Ett ögonblick stod Louise rådvill. Drog fingrarna genom håret och kved till när de fastnade i en tova som inte funnits där en timme tidigare. I få steg var hon tillbaka vid skrivbordet och ryckte åt sig mobilen. Hade hon inte förskolans nummer inlagt? Men jo, det måste hon väl ha? Jo, där var det! Signalerna gick fram. Svara ...

“Ja det var hästbackens förskola, du pratar med Ingrid.”

Varför var det tvunget att vara Ingrid som svarade? Den kvinnan hade alltid på tok för mycket åsikter om saker som inte angick henne.

“Ja hej, det är Edvins mamma.”

“Jag misstänkte det. Vad är det som kommit emellan den här gången?” Louise bet ihop om de ord hon som hotade att bubbla ur henne.

“Förlåt, jag är snart där! Det kommer inte hända igen!”

“Mhm, nej nej. Du vet att vi är fler som vill komma hem efter jobbet?”

“Jag förstår det. Vi ses snart!” Snabbt klickade hon bort samtalet. Gnälltant.

Bussen hade hon självklart precis missat. Det visade sju minuter till nästa. Edvin var aldrig sist kvar på förskolan, det fanns barn som hämtades så sent som halv sju ibland, så varför ha en sådan attityd? Kanske var Ingrid en av alla de som jobbat med småbarn alldeles för länge? Otåligt trippande började hon snegla efter bussen, även fast hon visste att den inte skulle komma än. En äldre kvinna iakttog Louise med irriterad blick. Vad var det med tanter egentligen? De verkade alltid ha något emot henne.

Det var proppfullt, så Louise fann sig ståendes intryckt mellan väggen och en mans håriga armhåla. Linnet som antagligen varit vitt från början var nu mer grått och bar tydliga spår av en blandning av deo och svett. Diskret försökte hon ta ett steg åt sidan, men möttes då istället av en ryggsäck. Det var priset man fick betala för att inte vara mer än 160 centimeter. Okej, 158 centimeter då, men vem skulle ifrågasätta något sådant?

Tiden gick långsamt. För var stopp hoppade någon av, men det gjorde ingen större skillnad för Louises situation. Så äntligen, äntligen var det hennes hållplats!

“Ursäkta”, hon knackade linne-mannen i ryggen och försökte hålla tillbaka en rysning när hon rörde vid tyget, som visade sig vara fuktigt. “Jag ska av här.”

Han sneglade ner mot henne.

“Lugnt, jag också!”

Men självklart, för varför inte liksom?

Kvällen var ljus och mild, sådär som bara en majkväll kan vara. Den friska luften som strömmade in när dörrarna öppnades var en välsignelse. Så bråttom hade hon ut att hon inte lade märke till ryggsäck-mannen, som tyckte att det var rätt tillfälle att vända sig om. Louise fick en så kraftig smäll att hon närmast flög ut och hamnade med ansiktet rakt i linne-mannens mage. Mark, sluka mig nu! Han skrattade. Skrattade!

“Ojdå, hur gick det?”

Han fick bara ett stelt leende till svar. Hon gjorde sig fri från hans händer och skyndade sedan vidare i riktning mot förskolan.

“Jag är här!” Louise uttalade orden i samma stund som hon andfådd ryckte upp dörren. Nästan en timme försenad.

“Hej, de är ute på gården!” Edvins favoritpedagog, Jesper, tittade ut från personalrummet.

“Okej, tack!” Louise ryckte åt sig Edvins väska och solhatt och jäktade ut igen.

“Nämen se vem som hittade hit till slut!” Ingrid log, men leendet nådde inte ögonen.

“Jag är ledsen, det är så mycket på jobbet!”

“Mmm, det är det för mig också.”

Ignorerande piken gick Louise fram till samlingen av barn i sandlådan.

“Vad har jag sagt om att du måste ha den här på dig när du är ute?” Hon drog ner hatten över det fjuniga bakhuvudet och med ett stadigt tag om den lilla handen gick de.

“Har du haft en bra dag ?” Han svarade inte. Var han också sur på henne? “Förlåt för att jag var sen! Ska vi köpa mcdonalds innan vi går hem?”

Edvin nickade utan att se på henne. Det var då självaste! Hon drog efter andan. Det var inte pojkens fel att allt tycktes vara emot henne idag.

“Vill du ha nuggets?”

Ytterligare en nickning till svar. De fortsatte under tystnad. Det var inte långt och han verkade inte vara på något vidare humör. Förhoppningsvis skulle en happy meal förändra den saken.

“Sitter du här och väntar medan jag hämtar maten?” Louise drog av Edvin solhatten och tappade andan fullkomligt. Hon mötte de blå ögon. Det var bara den lilla detaljen att Edvins ögon var bruna. I den stunden var hon beredd att bara ge upp. Kasta sig på det läskklibbiga golvet och gråta. Det här var bara för mycket!

“Ehm, hej? Vad heter du?”

“Simon! Får jag nuggets nu? Pappa säger att jag inte får äta här!”

Det var bara det som fattades.

“Kan du vänta lite, jag behöver ... ringa ett samtal.” Louise rotade fram telefonen som givetvis hamnat längst ner i väskan. Arton missade samtal från förskolan. Nypande sig över näsroten tryckte hon på numret.

“Hästbackens förskola, du pratar med Ingrid!”

Gjorde inte den där tanten annat än svarade i telefon?

“Eh ... hej, det är Edvins mamma.”

“Mmm, jag förstod det. Det står en väldigt förbryllad far här som gärna vill ha tillbaka sitt barn.”

“Förlåt, vi är snart tillbaka ...” Var det ett hånskratt hon hört precis innan samtalet bröts?

Louise tog Simons hand.

“Vi behöver gå tillbaka, din pappa väntar på dig!” Hon försökte låta glad, men ärligt talat visste hon inte hur mycket mer hon skulle orka idag.

“Men nuggets?”

“Sorry, pappa väntar!”

Om hon inbillat sig att den här dagen inte kunde ha fler överraskningar på lager blev hon besviken. Hon såg honom innan han upptäckte henne. Linnet såg ut att ha torkat i värmen, men den roade blicken hade han kvar.

“Hade ni trevligt?”

“Alltså herregud, förlåt! Jag förstår inte hur det kunde hända!” Louise var faktiskt uppriktigt förvånad över hur oberörd han verkade. Själv kunde hon inte svara för vad hon skulle ha gjort i samma sits, om det var hon som kommit till förskolan och fått veta att en annan förälder traskat iväg med hennes barn. Visserligen hade hon ju lämnat kvar sin egen son, så någon form av pant fanns ju ...

“Vi var på mcdonalds!”

Linne-mannen höjde ett ögonbryn mot Louise.

“Jasså minsann?”

“Han åt inget! Det var då jag insåg ...” Hon tystnade. “Förlåt.”

“Vi hade så kul så, eller hur Edvin?”

Först då såg hon att Edvin satt vid bordet bakom dem och iakttog det hela. Och mother of the year-award goes to ...

“Ja det var jättekul! Mamma, vet du att de bor i huset bredvid oss? De flyttade!”

“Gör de? Så ... roligt!” Leendet hon presterade var i krampaktigaste laget. Lysande.

“Planerar ni att stanna kvar länge till? Jag går hem nu.” Ingrids röst fick henne att hoppa till.

“Det är lugnt, vi stänger grinden efter oss!” Linne-mannen log så stort att Louise kunnat leka tandläkare om hon velat. Vilken hon givetvis inte ville. Han höll fram handen. “Erik.”

Hon stirrade dumt innan hon kopplade.

“Louise.”