Polisman Nils Grön kliade sig i nacken.

"Och hur länge har hon varit saknad?"

Den gamla damen slog med handen i den blankpolerade bänkskivan.

"Jag sa ju det! Hon gick ut igår kväll och har inte kommit tillbaka!"

Nils sneglade på sitt armbandsur.

"Frun, klockan är halv nio. Enligt statistik kommer de flesta som anmäls saknade tillbaka inom tjugofyra timmar."

"Men hon har aldrig gjort såhär tidigare!"

"Jag förstår det. Hon är sexton år, sa ni? Har ni försökt ringa henne?"

"Ringa?" Tanten såg nu så upprörd ut att Nils med en suck räckte henne ett formulär.

"Här, fyll i denna!"

När hon en stund senare återvände till disken, tog han det hårt tummade pappret och ögnade igenom svaren.

Namn: Frida

Födelsedatum: 09-10-2006

Hårfärg: Orange, svart, brunt, vitt

Ögonfärg: Gul-gröna

Kläder: Rosa halsband med gulddetaljer

Sågs senast: Vid min dörr

Nils såg upp. Han hade aldrig förstått sig på dagens ungdom, men var inte det här lite väl magstarkt? Med rynkade ögonbryn tittade han ner på kvinnan.

“Du får ursäkta att jag frågar, men hade hon inga kläder på sig vid försvinnandet? Efter den chockerade minen han fick som respons, tillade han snabbt, “ jag menar ... det är ju trots allt januari..”

“Nej, Frida hade inga kläder!”

"Och detta är ert ... barnbarn?"

"Barnbarn?" Hon öppnade och stängde munnen flera gånger, tydligen förstummad.

Nils skämdes. Kanske var hon inte så gammal som hon såg ut? Det hade varit oprofessionellt av honom att utgå ifrån något. Nervöst rättade han till slipsen.

"Jag ber om ursäkt. Vilken är din relation till den saknade?"

"Matte."

"Matte?"

"Frida är min katt!"

Det tog ett ögonblick innan innebörden sjönk in.

"En ... katt?” Nils visste inte vad annat han kunde säga. Var det här ett skämt? En blick på de rödgråtna ögonen skvallrade om att det inte var det. Nils förstod bara inte vad han förväntades göra, det här vad absolut inte hans ansvarsområde!

“Kommer ni skicka ut folk till att leta efter henne?”

Kvinnan såg så liten och hjälplös ut att det kramade till i bröstet på honom. Snabbt gick han igenom det hela i huvudet. Antagligen skulle chefen skratta högt om Nils tog upp det med honom. Så vad kunde han göra? Inte mycket mer än att råda henne att sätta upp lappar och hoppas på det bästa.

Trots sina avsikter att svara ärligt, hörde Nils sig säga:

“Självklart. Vänta här, jag är strax tillbaka.”

Han reste sig stelbent från stolen. Det var tid för lunchrast och han kunde lika väl spendera den med en promenad runt stan. Vem visste, kanske han fick syn på katten under tiden? Han höll fram handen.

“Jag heter Nils.”

“Marit”. Hon såg nästan generad ut när han tog hennes tunna hand.

“Ska vi gå?” Med jackan under armen nickade han mot ytterdörren.

“Har du någon idé gällande var hon kan tänkas vara?”

Marit suckade.

“Hon har inte bott hos mig så länge och jag är rädd att hon försöker ta sig till sitt gamla hem.”

“Har du möjlighet att kontakta förra ägaren? Och se om hon synts till där?”

Sorgset skakade Marit på huvudet.

“Nej, jag kan ju inte det ...”

Hon verkade inte vilja gå in djupare på det, så de gick vidare under tystnad. De stannade till utanför Waynes.

"Är det okej om jag rusar in en snabbis?"

"Rusa är inte nödvändigt. Jag sätter mig här så länge." Marit log och satte sig på bänken utanför.

Trots att det var samma alternativ som förra veckan ... och veckan innan det, blev Nils stående. Han hade sina rutiner och det här var en av dem. Väl medveten om att han skulle ta samma kanelbulle och kaffe som alltid, måste han ta en stund till att betrakta utbudet. Han rynkade pannan. Semlor hade inte funnits senast, men det var ju bara januari! Ingen visade respekt för traditioner längre. Blicken gled vidare. Muffinsen såg goda ut, kanske han skulle ta en sådan istället? En tomtefigurin fick honom att tänka på julgranen där hemma. I morgon var det dags att plocka undan den för den här gången. Tjugo dagar efter jul, det visste ju alla! Trots det hade grannen skrattat bort hans uppmaningar att plocka ner adventsstjärnorna förra året, och då hade det ändå varit februari!

Nils rycktes tillbaka till nuet av att kvinnan vid kassan tittade menande på honom.

"Och vad vill du ha?"

Av tonen att döma kunde man lätt tro att han stått där i evigheter.

"Svart kaffe och en ... nej, två kanelbullar." Lika bra att hålla sig till det, då vet man vad man får.

"Äter du här?"

"Nej, tar med."

Nils blippade sitt kort och ställde sig på sidan av för att invänta sin order.

Det var inte likt honom att göra såhär. Om något var det tvärtom. Han var inte mycket för socialt tjafs, som han kallade det. I jobbet var han tvungen att prata med folk, men han betackade sig för det på sin fritid. Men nu stod han här, hållandes fram bullpåsen mot en människa han inte visste mycket mer än namnet på.

“Jag ... ehm ... köpte en till dig också. Om du vill ha, alltså ...”

“Tack, det var fint av dig.”

De gick vidare. Marit pekade på ett hus på andra sidan den sjö de följde.

“Där bodde jag och min Göran för många år sedan.”

“Var Göran din man?”

Hon skakade på huvudet.

“Göran var min lille pojke ...” Ett djupt andetag senare fortsatte hon, “han dog i en bilolycka för tre veckor sedan.”

Vad svarar man på sådant? Nils föredrog konversationer där han kunde hålla sig till sitt inövade manus och det här var långt utanför hans bekvämlighetszon. Tafatt klappade han Marits axel.

“Jag beklagar.” Orden kändes fattiga, men hon log varmt.

“Det sätter saker i perspektiv. Vi blev tidigt ensamma, min son och jag. I perioder hade jag upp till tre jobb för att kunna ge honom det liv jag önskade.”

“Det måste ha varit tufft.”

Hon betraktar honom med huvudet på sned.

“Det var det, men jag har insett att jag gjorde det jobbigare än det behövt vara.”

“Vad menar du?”

“Det var min önskan att kunna ge Göran allt. Leksaker, cyklar …” Marit tystnade och såg ut över vattnet. “Sedan han ... försvann ... är allt jag kunnat önska är chansen att få ge honom en kram till. Lyssna till hans eviga historier. Bara en sådan sak som att få sitta med honom intill mig och vara i stunden. Åren går så snabbt. Rätt som det är blir barnen stora och upptagna med sina egna liv.”

Nils hade inget svar att ge. Hans tankar cirkulerade kring sina egna föräldrar. När hade han spenderat tid med dem senast? På riktigt alltså, inte bara varit förbi för en fika och sedan gett sig av igen?

“Har du barnbarn?”

“Nej, Göran fick aldrig barn. Han sa alltid att han inte hade tid.” Marit ryckte på axlarna. “Så på sätt och vis hade du rätt förut, när du frågade om Frida är mitt barnbarn. Hon var Görans katt.”

Nils fick en klump i magen. Med ens kändes det som det viktigaste i världen att hitta Frida.

“Kan du ge mig ett ögonblick? Jag behöver ringa stationen.”

Rösten på andra änden var tyst oroväckande länge innan den fortsatte;

“Vad menar du med att du inte kan komma in mer idag? Kan du upprepa det där?”

“Jag måste hjälpa henne hitta katten. Det är livsnödvändigt.”

Tystnad igen. Nils kände svetten strila ner i tinningarna. Var det något han hatade så var det konfrontation.

“Du behövs här. Din lunch är över om fem minuter, då förväntar jag mig att du är på din plats.”

Precis som han anat, men han kunde bara inte gå tillbaka nu.

“Då tar jag ut en semesterdag. Vi ses i morgon.” Snabbt klickade han bort samtalet. Hjärtat slog så hårt att han blev yr. Först då insåg han att Marit hört allt. Hon gav honom en bekymrad min.

“Jag förstår inte, är det här din lunchrast?”

“Det är visst det ...”

De såg på varandra. Marit la sin hand på hans arm, ögonen var betänkligt blanka när hon viskade;

“Tack.” Inget annat och vare sig mer eller mindre.

Två veckor senare.

“Ner med dig sa jag!”

Katten gav Nils en likgiltig blick innan hon med ett belåtet spinnande lade sig till rätta i knät. Marit skrattade.

“Se det som en komplimang, Frida gillar inte vem som helst!”

Nils var inte så säker på det där, att katten gillade honom. Den där blicken hade berättat något annat. Pliktskyldigt klappade han den lena pälsen.

“Nu måste du berätta! Hur gick det hos dina föräldrar?” Marit ställde fram ett fat med semlor. Han ögnade dem uppgivet. Nästan en månad för tidigt. Men med diskussionen kring adventsljusstaken i färskt minne, sa han inget.

“Det gick bra, faktiskt väldigt bra ... de var lite undrande till att börja med”, Nils log, “men de gillade idén.”

“Det är ju underbart!” Marit nickade mot semmelfatet. “Ta för dig!”

Allt inom honom stretade emot när han tveksamt flyttade över en på sitt fat.

“Det är tack vare dig jag ens fick idén. Jag hoppas att du vill vara delaktig?”

Hon torkade bort florsockret från mungipan med kanten av den påskdekorerade servetten. Kycklingen tycktes hånle mot honom innan han lyckades slita blicken ifrån den.

“Det är jag så gärna!”

Det skulle börja smått. Anordna träffar för äldre som ville komma ut och träffa andra. Det fanns även tankar på att spela in deras livshistorier. Att lyssna på Marits berättelse hade fått Nils att inse hur många fler det fanns i samma situation som hennes. Som spenderat hela sina liv med att ta hand om andra, för att sedan bli sittandes ensamma när de inte längre ansågs vara till nytta. Vissa med släkt som tittar in lite då och då, men utan något djupare engagemang. Marit bet in i semlan och skrattade när hon fick grädde på näsan. Nils log. Semlor i januari är nog inte så illa ändå.