“Hur många blommor var det man skulle plocka?” Elin hade motvilligt följt med sin bästa vän, Maria, på det här fåniga äventyret.

”Sju!” Maria tjöt av skratt när hon rasade i backen för tredje gången.

Enligt sägnen ska man klättra baklänges över sju gärdsgårdar, vilket Maria fått erfara var lättare sagt än gjort. Efter varje ska man med vänster hand plocka en blomma. Blommorna som ska vara av olika sort ska sedan läggas under kudden och detta ska ge en drömmar om den framtida, sanna kärleken.

Elin hade inte mycket till övers för sådana här lekar, för henne var det vidskepelse och inget annat. Maria hade bönat och bett i flera dagar och till slut gav Elin med sig. De var inte ens halvvägs och redan ångrade hon sitt beslut. Luften var mild och natten ljus, men trots det kände hon sig bitter. Nicklas hade inte ens sett åt henne idag, trots att de planerat att gå till midsommarfirandet tillsammans! Istället hade han dykt upp med Johanna. De hade vuxit upp tillsammans, Johanna och hon. Deras mammor var bästa vänner sedan skoltiden och varje firande och semester hela uppväxten hade spenderats i deras sällskap. Johanna var så vacker att det stod Elin upp i halsen. Med hår som guld och ögon så stora och klarblå att det var rakt av overkligt. Utöver det så var hon så genomsnäll och rar att man inte kunde göra annat än älska henne. Så tydligen även Nicklas. Självklart föredrog han henne över Elin, med extrakilon och råttfärgat hår. Skulle ju bara fattas annat!

Med en suck tog hon sig an gärdsgård nummer fyra. Den här gången föll Maria inte omkull. För att fira detta högg hon tag i Elins händer och drog henne med sig i en virvlande segerdans. Runt runt gick dansen och deras gemensamma skratt ekade ut över ängarna. Till slut sjönk de andfådda ned i det daggvåta gräset. Maria lade sig på mage med huvudet vilande i händerna.

“Vem vill du drömma om?”

“Är inte det här som med önskningar, att man inte får berätta för någon?” Elin gav Maria en blick som tydligt visade att hon inte på allvar trodde att det skulle göra någon skillnad till eller från.

“Det vet jag faktiskt inte, bra att du tänkte på det!”

Elin himlade med ögonen.

“Ska vi fortsätta så vi blir klara idag?”

Maria gav henne en knuff i sidan.

“Ryck upp dig, det är Nicklas förlust om han inte inser vilken prinsessa han har!”

“Prinsessa va?” Elin flinade och knuffade tillbaka.

Maria hade aldrig brytt sig om vad andra tyckte och tänkte om henne. Den lilla uppnäsan var fräknig och håret stod som en sky av ilsket röda lockar. Lika otämjbara som dess ägare. Jag önskar att jag kunnat vara lika fri som hon ...

“Vad tror du om den här?” Maria tryckte upp en maskros i ansiktet på Elin.

“Klassas inte den som ogräs?”

“Hörrudu din muntergök, vet du inte att den användes som medicinalväxt förr i tiden? Den är faktiskt riktigt nyttig!”

“Jag får ta ditt ord för det.”

“Vissa trodde till och med att den hade magiska egenskaper!”

Elin ryckte på axlarna och plockade en egen. Hon visste inte varför hon ens ifrågasatte, det var ju inte som att det här skulle fungera ändå. Så du ska vara magisk? Hon snurrade den gula blomman mellan fingrarna. Upp till bevis då!

Med ett ryck vaknade hon och kastade en blick på klockan. Halv två. Hon hade inte fått många timmars sömn, men var ändå klarvaken. Efter att ha legat och vänt på sig några gånger gav Elin upp och klev ur sängen. Det var kvavt i det lilla rummet. Hon gjorde ett försök att öppna fönstret, men blev snabbt varse att de satt fast. Istället bestämde hon sig för att svalka av sig på farstutrappan.

I djupa tag drog hon in den friska nattluften. Blundande lyssnade hon på syrsornas orkester ute på åkern. Det här var ljuvligt. Bara hon och naturen. Elin tog några kliv ut i sommarnatten och njöt av känslan av gräs och jord mot de nakna fötterna. Hon kastade en blick på det sovande huset bakom henne. Allt var stilla, hon var nog ensam uppe. Hon fortsatte längs med kanten av grusgången och var snart ute vid vägen. Först tänkte hon vända och gå tillbaka in, men något drev henne vidare. Manade på stegen och snart fann hon sig tillbaka vid gärdsgården hon och Maria klättrat över några timmar tidigare. Elin tog sig över den igen, dock inte baklänges denna gång, och tog av åt vänster istället för att fortsätta på deras tidigare väg. Ville utforska den skog hon bara sett på avstånd de tidigare gånger de varit här.

Det såg inte ut som att någon varit här på länge. Stigen var närapå igenvuxen. Hon fick vara försiktig så hon inte tappade bort den och sedan inte hittade tillbaka. Elin var inte beredd på den blomsterprakt hon möttes av. Var hon än vände sig växte det blommor i alla tänkbara storlekar och färger. Om hon inte tog alldeles fel så fanns det till och med solrosor här. Vilda röda solrosor. Nyfiken gick hon närmare. Jo, det var verkligen det! Ett ljud som av porlande vatten, bröt den annars tysta natten. Det ökade i styrka allt eftersom hon kom djupare och djupare in i skogen. Nyfikenheten steg och hon ökade takten. När hon väl fann källan gick det inte att förneka att hon kände en viss besvikelse. Det var bara en smal liten bäck, som slingrade sig mellan träden. Den var inte mycket mer än en halvmeter i bredd. Men hon följde den, nyfiken på var den skulle leda.

Elin hade snart tappat både riktning och tidsuppfattning, så inne var hon i sin upptäcktsfärd. Marken lutade och steg om vartannat. Hon fortsatte outtröttligt med en rastlös, nästan hetsande, känsla i kroppen. Den lilla fåran blev långsamt bredare, innan den till slut rann ut i en sjö. Svart och spegelblank låg den där. Det var helt vindstilla, inte minsta bris kunde anas på ytan. Hon gick fram till kanten och just som hon skulle stoppa ner tårna hördes en röst bakom henne.

“Försiktigt.”

Elin snodde runt så häftigt att hon var nära att falla i. Ett par starka armar högg tag och drog henne bort från strandkanten.

En man med intensivt gröna ögon betraktade henne med ett roat flin på läpparna. Det axellånga håret var som mörk koppar och lockade sig lätt i topparna. Hon fick en plötslig önskan att dra fingrarna genom det, men tvingade sig att stå stilla. Vad var det för konstig impuls, inför en total främling?

“Du har lov att andas.”

Elin, som inte insett att hon hållit andan, tog några nervösa andetag innan hon generat mötte hans blick. Det var något bekant över honom. Hon visste att de aldrig träffats tidigare, men ändå var det något. Kanske han varit med på midsommarfirandet?

“Vem är du?”

Han svarade inte, utan log bara ett gäckande leende.

“Vem är du själv?”

“Jag heter Elin.”

“Elin”, han såg ut att smaka på namnet. “Så vad gör Elin ute mitt i natten?”

“Jag kunde inte sova”, hon ryckte på axlarna.

Den rödhåriga mannen blickade tankfullt ut över sjön. Han såg drömmande ut, som att han var långt borta i sin egen värld.

“Tror du på magi, Elin?”

Elin skrattade till av den oväntade frågan. Mannen höjde på ögonbrynen, men sa inget. Det var tydligt att han väntade på svar.

“Alltså ...” Hon gjorde en grimas och ryckte på axlarna igen. “Vad menar du med magi?”

“Det är den stora frågan, eller hur?” Han sträckte ut en hand mot henne.

“Låt mig få visa dig en sak.”

Ingen kunde vara mer förvånad än hon själv, men hon tog emot den.

Han ledde henne till sjöns motsatta sida. De satte sig vid vattenbrynet.

“Vad ska vi göra här?”

Han lade ett finger mot läpparna och pekade ner i vattnet. Först såg hon inget annat i det mörka djupet än sin egen reflektion. Håret hade krusat sig i den fuktiga värmen och ansiktet var säkert rödflammigt. Elin suckade och drog irriterat fingrarna genom håret. Mitt i rörelsen stannade hon upp. Som genom ett trollslag drogs spegelbilden ut för att sedan försvinna. Förbryllat lutade hon sig närmare. Något rörde sig under ytan. Något som pulserade i rosa och lila. Hon kunde inte tro sina ögon, det måste vara en synvilla.

“Är det här magi?” frågade mannen.

Elin lutade sig ännu längre fram och med en flämtning högg han tag i henne igen. Vad var det med honom egentligen? Att sjön var djup hade hon redan insett, men trodde han verkligen inte att hon var simkunnig? Hon drog sig undan hans hand och tittade åter ner i vattnet. Vad det än varit så var det borta nu och allt hon såg var åter sin spegelbild.

Elin tänkte ge mannen några sanningens ord gällande vad hon ansåg om hans ständiga ryckande i henne, men när hon såg upp var han redan på väg in bland träden. Han vinkade åt henne att följa efter.

Ett rådjurspar stod en bit in i skogen. De lyssnade till och rörde öronen fram och tillbaka. De kände säkert av deras närvaro och skulle snart fly in bland träden. Hon drog efter andan när hon mötte den enas blick. I en evighet stod de bara så, lugnt iakttagande varandra. Mannen viskade i hennes öra;

“Är det här magi?”

Elin skakade på huvudet. Rådjuret vek undan med blicken och gick sedan därifrån. Hon hade inte insett hur nära mannen stod, så när hon tog ett steg bakåt slog hon mjukt i hans bröst. Luften var med ens så förtätad att hon var övertygad att den gick att ta på.

“Är det här magi?” viskade han igen. Utan att hon begrep hur, stod hon plötsligt vänd mot honom. Hans ansikte var så nära att hon kunde känna andetagen mot sin hud.

Elin satte sig upp med ett ryck. Hon var fuktig av svett och lakanet hade trasslat in sig runt hennes ben. Med ett stön sjönk hon tillbaka ner i sängen. Den hetsande känslan från drömmen var ännu kvar. Det var ännu tidigt, men att somna om kändes omöjligt. Istället reste hon sig upp. Försiktigt öppnade hon dörren för att smyga till köket. Magen kurrade och skrattande hyschar hon på den.

Korridorens vägg var fylld av tavlor och för första gången tog hon sig tid att verkligen se på dem. Vid den fjärde tvärnitade hon. Det kändes som att hjärtat hoppade över ett slag. Mannen. Där var han. Sittandes på en sten, mitt ute i en forsande flod. I händerna höll han en fiol. Trots att han, på tavlan, inte var mer än några centimeter i höjd, kände hon hur den gröna blicken såg rakt igenom henne.

Några veckor senare.

Kinderna hettade av förlägenhet. Varför skulle hon alltid göra bort sig?”

Försenad som vanligt hade hon inbillat sig att hon skulle spara tid genom att sminka sig på bussen. Andra gjorde ju det för jämnan, så varför skulle inte hon? Uppgivet stirrade hon på sin reflektion i spegeln. Gnuggade sig försiktigt under ögat, i hopp om att få bort mascaran, som lämnat en tjusig, svart klump efter sig. Det enda det gjorde var att bilda ett långt, utsmetat streck, från ögonvrån och ut över kinden. Hon rotade i handväskan, men självklart hade hon glömt våtservetterna. Aja, det får helt enkelt se ut så tills jag är framme ... nästa var hennes stopp, så hon packade ihop och gick för att vänta vid dörren. Bussen tvärnitade och Elin skulle ha fallit omkull, om det inte varit för ett par armar som högg tag i henne. Generat viskade hon fram ett tack till främlingens skor.

“Gjorde du dig illa?”

“Nejdå, ingen fara med mig.” Hon höjde blicken och blev varm och kall om vartannat. Håret var precis så rött som hon mindes det, blicken lika intensiv.

“Näck ...” Elin hejdade sig förvirrat. Stod hon just och frågade en man på bussen om han var ett skogsväsen? De gröna ögonen gnistrade roat.

“Tror du på magi?”

Elin log snett.

“Jag skulle precis fråga dig samma sak.”