Det var inte utan att Agnes rös lite vid tanken att behöva gå hem själv. Hennes kollega och tillika bästa vän, Dennis, skulle hem till sitt ex idag. Vartenda år sedan separationen hade de spenderat halloweenkvällen ihop, tillsammans med sina barn. Märkligt val av högtid, kunde hon känna, men men! Hur som helst så innebar det att hon fick ta sig till bussen utan sällskap.

En blick ut genom skyltfönstret skvallrade om att det började blåsa upp. Trädgrenarna krafsade mot rutan och vinden fick de bruna löven på marken att virvla upp. Det plingade från dörrklockan.

"Förlåt, men vi har stängt." Agnes rynkade pannan. Det var ingen där. Hon gick närmare och kikade ut, men gatan låg öde. Hon kände på dörren. Låst. Förbryllad fortsatte hon att samla ihop de kvarlämnade plaggen. Det var tröttsamt att folk, trots ständiga uppmaningar, inte tog med sig dem från provrummen.

Just som hon vände ryggen till plingade det till igen. Hon stirrade på sin reflektion i den blanka skivan bakom disken. Det fanns inga tvivel inom henne. Det stod någon där! Konturerna av en människa rörde sig i riktning mot henne. Om hon skulle vända sig skulle det inte vara mer än någon meter mellan dem.

"Förlåt, men vi har stängt!" upprepade hon. Rösten skalv och hon vågade för allt i världen inte vända sig om. Hjärtat slog så hårt att pulsen hördes i huvudet. Personen svarade inte.

"Vi har stängt!" En hand på axeln fick henne att kasta sig runt. Det var bara hon i lokalen.

Var det möjligt att dö av skräck? Det kändes faktiskt så. Famlande under disken, sökte hon efter handväskan. Agnes släppte inte dörren med blicken. Så fort hon hittat väskan och bekräftat att både telefon och nycklar låg på plats rusade hon över golvet. Försökte och misslyckades låsa upp. Med paniken som en ständigt växande klump i halsen fick hon till sist upp den. Det kändes som en evighet tills hon lyckats låsa igen.

Utan att se sig om satte hon upp farten nedför gatan. Tack och lov för gatlyktorna åtminstone! Hon drog jackan tätare om sig och försökte tränga undan tankarna på det hon just upplevat. Det måste vara hjärnspöken, eller hur? Det hade varit mycket på sistone och det vore inte konstigt om det var stressen som spelat henne spratt. Herregud vad pinsamt, tänk om de skulle se det hela på övervakningskameran i morgon?

En av gatlyktorna blinkade till och slocknade. Det var inte långt kvar till hållplatsen, men tanken på att behöva gå i kolmörker fick henne att öka på stegen. Hon hann inte mer än komma upp jämsides med nästa lykta och så blev den också svart. Pulsen ökade igen. Kunde det här verkligen vara en slump?

Skylttexten snurrade. Om och om igen läste hon orden, oförmögen att ta dem till sig. Inställd. Hur kan bussen bara ställas in? Hon såg på klockan för säkert tionde gången. Det var över en timme tills nästa. Tvekande kastade hon en blick åt det håll den skulle ha kommit ifrån. Enstaka bilar vrålade förbi, men ingen buss. Vad skulle hon göra? Fingrarna var stela av kylan. Vantarna låg kvarglömda på jobbet och inte en chans att hon tänkte gå tillbaka för att hämta dem.

Håret blåste fram i ansiktet och ljudet av hennes fötter ekade mot asfalten. Avsaknaden på människor i rörelse var påtaglig. Brukade inte det vara fullt av barn ute för bus eller godis vid den här tiden? Höghusens fönster var mörka, frånsett någon enstaka ljusstake här och var.

Agnes kunde inte förklara den plötsliga insikt som kom över henne. Hon hade haft en olustig känsla en bra stund, men som innan kunde hon inte se någon när hon såg sig om. Efter några halvspringande steg stannade hon tvärt. Där var det. Det var inte mer än någon sekund efter, men hon var övertygad. Någon hade inte hunnit stanna innan hon gjorde det. Det prasslade i löven som låg i högar under träden.

“Hallå?” Det var ett under att rösten bar. “Är det någon där?” Hon stoppade ner handen i väskan och letade rätt på mobilen. Hon slog på ficklampan och efter ett djupt andetag vände hon den mot träden. Det tog all viljestyrka hon ägde att inte rusa vidare skrikandes. Dinglandes från ett rep hängde ett spädbarn!

De uppspärrade ögonen stirrade tomt på henne. Agnes stirrade tillbaka, med ett häftigt illamående som hotade att ta överhanden. Det var en docka. Någon lustigkurre hade roat sig med att dekorera trädet med den. Några ögonblick blev hon ståendes. Hon drog efter luft och kämpade med att få sina andetag under kontroll.

“Superlustigt, verkligen!” muttrade hon.

Det var inte mycket batteri kvar på telefonen, kylan tog alltid död på den snabbt. Scrollandes genom sina kontakter hittade hon Dennis nummer. Signaler gick fram för att till slut avbrytas av telefonsvararen. Telefonen pep. Tio procent, som innan hon hunnit lägga på ändrats till åtta. Hallå, det finns faktiskt en siffra däremellan också!

Klockan var bara tjugo över fem, men det kunde lika väl ha varit mitt i natten. Det var åtminstone inte långt kvar innan hon skulle vara hemma. Den tanken var dock inte i närheten lika betryggande som den borde ha varit.

De fuktiga löven gjorde vägen hal, så Agnes tvingades närmast vagga fram för att inte halka. Vindstyrkan hade avtagit, men det var fortfarande bitande kallt. Alltså allvarligt, var är alla människor? Det var inte långt ifrån att hon ville skrika högt.

Höghusen låg bakom henne. Hon skulle igenom en skogsdunge för att sedan komma till det radhusområde hon bodde i. Den vanligen så mysiga lilla stigen tornade nu upp sig som något hotfullt. Hon försökte att nå Dennis igen, men hamnade även denna gång i röstbrevlådan. Mamma då? Snälla svara …

“Hej hjärtat! Är du på väg hem från jobbet?”

Lättnaden var så stor att Agnes snyftade till.

“Ja, jag är bara några minuter hemifrån!”

“Har det hänt något?”

Telefonen pep till igen. Fem procent.

“Mamma, min telefon lägger av snart, så du vet ifall det bryts.” Inget svar. “Mamma?” Hon stirrade på skärmen och såg bara sin egen spegelbild titta tillbaka. Efter några meningslösa försök att få igång den, släppte hon ner den i väskan. Det sitter bara i huvudet. Allt är normalt. Bara gå. Agnes stod kvar. Kom igen, gå nu! Ett minimalt steg framåt var det enda hon lyckades få till. Skogsvägen var inte lång, den skulle inte ta henne mer än två minuter att gå, fast det kändes som mil.

Den var inte upplyst, men månen gjorde sitt bästa för att hjälpa henne. Dagtid kunde man se bilvägen genom träden på högra sidan, men inte nu. Bortsett från några kvällspigga fåglar som ropade till varandra så var allt stilla. Agnes hade tappat räkningen på hur många gånger hon frågat sig själv det här, men var är alla? Brakandet av en gren som knäcktes fick det sista av hennes sinnesro att ge vika. Utan att ens försöka intala sig själv lugn satte hon av allt hon kunde. Det pep från luftrören och hon fick blodsmak i munnen. Agnes hade ingen aning om vad det var som orsakat ljudet, men hon visste tydligare än någonsin att hon inte tänkte stanna kvar och ta reda på det.

Varför tar skogen inte slut? Hon hörde inte annat än sin egen puls som dånade i öronen, men var övertygad att något skulle kasta sig över henne när som helst. Äntligen glesnade träden. Bara en liten bit till och så var hon ute. Hon stannade inte förens hon tagit sig nedför backen och hade närmare femtio meter mellan sig och skogen. Yrsel gjorde det svårt att stå upprätt och det var som att hon glömt hur man andas ordentligt.

Även här var det märkligt nedsläckt överallt och inte ett enda litet spöke eller häxa var i färd med att knacka dörr. Av vana plockade hon fram telefonen för att ringa sin granne, men så påmindes hon om att batteriet redan sagt upp sig.

Började hon på allvar bli paranoid? Agnes kunde nästan svära på att hon var iakttagen, men fönstren var tomma. Hela gatan vilade i ett mjukt sken från gatlyktorna och det fanns ingenstans att gömma sig. Med en rysning betraktade hon dekorationerna några av grannarna ställt ut. Agnes var vanligtvis inte lättskrämd, men ikväll var det mycket som inte var som det brukade.

Hon satte in nyckeln i låset samtidigt som hon sneglade över axeln. Känslan av att någon såg på henne vägrade släppa. I en enda rörelse slet hon upp dörren och smällde igen den bakom sig. Låset klickade till och hon drog vad som kändes som det första riktiga andetaget på länge. Hallampan spred ett välsignat ljus. Efter allt det här tyckte hon verkligen att hon gjort sig förtjänt av ett bad!

Efter en snabb vända till köket för att hämta ett glas vin klev hon in i sitt vitkaklade badrum. Hällde i snudd på oförsvarligt mycket av badskummet och skruvade på kranen. Ljudet av det forsande vattnet blandat med ångan, tog bort det resterande av ångesten. Hur kunde hon ha låtit sin fantasi skena iväg med henne på det där sättet? Var hon fem eller? Hon borde ringa mamma och berätta att hon kommit hem, men mobilen låg ännu urladdad i väskan på hallbordet. Aja, det får vänta, nu var det badet som hägrade.

Med ett stön sjönk Agnes ner och lät det heta vattnet omsluta kroppen. Hon tog en djup klunk av det svagt rosafärgade vinet och slöt ögonen. Det gick inte att komma ifrån att det varit en konstig kväll, men det gick säkert att förklara. Orsaken till alla nedsläckta hus skulle säkert stå i tidningen i morgon. Kanske stod det rakt av något om det redan?

Något knarrade till och hon var nära att tappa glaset. Promenaden hade uppenbarligen gjort ett nummer med hennes nerver, när hon var nära att få panik av att vinden fick väggarna att låta lite grann. Det knarrade igen. Kom det där verkligen utifrån? Andan fastnade i halsen. Dörrhandtaget pressades långsamt nedåt.