Slask. Kunde det finnas något värre än slask? Arvid tvivlade på det. Med en rysning kände han vätan tränga igenom de skor, som enligt hemsidan skulle vara vattentäta. Okej, det fanns kanske en sak som var värre än slask, och det var känslan av våta strumpor. Det var med en lättnadens suck han öppnade dörren till kontorsbyggnaden. Efter ett snabbt hej till Tilda i receptionen, skyndade han vidare till hissen.

Visst hade han tryckt på knappen? Så varför kom den inte? Arvid tryckte igen, men inget hände.

“Hissen är ur funktion!” Karin log strålande medan hon höll upp dörren till trapphuset. “Blir lite extra motion bara!”

Bara ... precis vad Arvid önskade. Han kände sig redan färdig med dagen. Med ett stelt leende följde han efter. Redan efter andra trappan kände han mjölksyran göra sig påmind.

“Fortsätt du, jag ska bara ...” Han lyfte mobilen till örat och låtsades ta ett samtal.

Karin stod kvar. Förbaskade fruntimmer, gå då! Han log och vinkade åt henne att hon skulle fortsätta upp.

“Ingen fara, jag väntar!” kvittrade hon.

Arvid vände ryggen till och kände sig oerhört löjlig när han besvarade det så kallade samtalet. I ögonvrån såg han henne göra göra rullande rörelser med armarna. Han blundade.

“Mmm, absolut ...” mumlade han in i telefonen. “Kan jag återkomma? Tack.” Han lade ner mobilen i jackfickan.

“Redo?” Nu har hon övergått till knäböj.

Han stönade tyst.

“Jag antar det.”

När samma julsång spelades för sjunde gången idag, var det inte långt ifrån att han ville kasta ut alla högtalare genom fönstret. Feliz navidad, så fan heller! Han smällde igen kontorsdörren, men hann inte mycket mer än återvända till skrivbordet innan den öppnades igen. Än en gång trängde djävulen, som var julmusik, sig in i hans hjärna. Den här gången med ett skrämmande meddelande om att tomten tydligen är en stalker, som glor på dig när du sover.

“Du behöver se på det här!” Martin höll fram en oroväckande tjock bunt papper.

“Såg du inte att dörren var stängd?”

“Ja?”

“Jag kunde ha varit upptagen.”

“Är du det då?”

Arvid kastade huvudet bakåt och drog handen över ögonen.

“Ge hit papprena! Vad gäller de?”

Med en trött suck tryckte han på knappen för entréplanet. Dagen var äntligen slut och Arvid längtade innerligt efter att få komma hem. Det var med stor lättnad han såg att hissen fungerade igen, att ta alla fem trappor en gång till var mer än han mäktade med. Dörrarna gled långsamt igen och så började den röra sig nedåt. Den hade hunnit två våningsplan, när den plötsligt stannade med ett ryck.

“Men vad nu då?” Arvid tryckte på knappen igen, men inget hände. Han provade larmknappen, men möttes bara av ett brusande. “Hallå?” Han tryckte en gång till. Då knäppte det till i högtalaren och hissen började röra sig igen. Trött iakttog han lampan som indikerade vilken våning de var på. 3 ... 2 ... 1. Men den stannade inte. Ettan släcktes och färden fortsatte.

Hur hårt Arvid än hamrade på knapparna hände ingenting. Minuterna gick. Kallsvetten rann från hårfästet och ner innanför jackkragen. Än en gång försökte han ringa, men telefonen saknade fortfarande täckning. Inte en enda liten stapel hade den att ge honom. Vid det här laget visste Arvid inte vad han fruktade mest, att färden skulle fortsätta ... eller att den inte skulle göra det.

Han hade för länge sedan tappat tidsuppfattningen, när hissen utan förvarning stannade. Dörrarna gled upp och allt han såg utanför, förutom den lilla halvcirkeln av ljus från lampan, var ett kompakt mörker. Meddelandesignalen fick Arvid att hoppa högt.

“Hej”.

Numret var okänt. Han klickade bort det och letade istället upp Martins nummer. Förhoppningsvis var han fortfarande kvar i byggnaden. Just som någon svarade bröts samtalet. Istället plingade den och signalerade ett nytt meddelande. Det var från samma nummer som innan.

“Det artiga är att säga hej tillbaka.”

Arvid raderade båda meddelandena och blockerade numret, innan han gjorde ett nytt försök att få tag i Martin. Samma sak upprepade sig. Vad fan? Ett nytt meddelande blinkade till på skärmen.

“Hur mår du?” Det kom från ett annat nummer, men magkänslan sa att det var samma person igen. Han svarade.

“Fel nummer”, och blockerade även detta.

Ett tredje nummer fick skärmen att lysa upp.

“Nej, det tror jag inte.” Arvid som nu var ordentligt irriterad, skulle just blockera även detta nummer, när den åter plingade till. “Ska du inte kliva ur hissen?”

Oseende stirrade han ut i mörkret. Om det här skulle föreställa ett skämt så var han definitivt inte road.

“Haha, jättekul!” ropade han. Telefonen vibrerade i handen.

“Tycker du? Jag försöker inte vara rolig.”

Nu först gick innebörden upp för Arvid. Han var inlåst och hans enda sällskap var ... han sneglade ner mot det senaste meddelandet.

“Ska du inte joina mig?”

Nej, nej ... Arvid skakade på huvudet. Förmådde inte svara. Istället backade han djupare in i hissen och slog på knappen som skulle få dörrarna att stängas. Nära att bryta ihop såg han den lysa upp. Dörrarna gled igen. Tack gode gud! Han pressade in ettan med en sådan kraft att den fastnade. Hissen surrade och började ryckigt röra sig.

“Gå så snart?”

Ett plingande bröt tystnaden efter en evighetsfärd uppåt. Det tog flera steg innan huvudet hann registrera att han faktiskt inte lämnat våningen. Det plingade igen och dörrarna stängdes. Bara det att nu var han på fel sida av dem.

“Aww, saknade du mig redan?” I panik kastade han telefonen ifrån sig. Samma stund den slog i golvet kved han till. Nu var han verkligen hjälplös. Hur skulle han hitta den igen? Som svar på sin outtalade fråga började den ringa. Tonerna av ringsignalen ljöd fortfarande när han läste orden som anlänt sekunderna efter han kastat den ifrån sig.

“Ska vi försöka igen?”

Händerna skakade så mycket att det tog flera försök innan Arvid lyckades formulera ett svar.

“Vad menar du?”

Sekunderna senare trillade meddelandet in. Ett enda ord, men ändå gjorde det honom illamående av skräck.

“Hej”.

“Hej”, spänt såg han på de små prickarna som visade att personen skrev.

“Hur mår du?”

Mitt i ångesten slapp ett smått hysteriskt skratt ur honom. Hur han mår?

“Tack bra.”

“Och?”

Vad hade han gjort för fel nu då?

“??”

“Vad säger man mer efter en sån fråga?”

Självklart.

“Och hur mår du?”

“Jag mår bra, tack för att du frågar.”

Sedan blev det tyst. En lång stund stod han bara där, ovetandes om vad han borde göra, när telefonen äntligen pep till igen.

“Det var trevligt att prata med dig. Hejdå!”

Arvid såg sig paniskt omkring. Hjärtat slog så det kändes som det skulle brista när som helst. Vilt slog han omkring sig, i ett menlöst försök att hålla, vem det än var, ifrån sig. När det med ens plingade från hissen, skrek han högt. Dörrarna gled upp.

Hela kroppen skalv när han äntligen klev ut på gatan. Snön som fallit under dagen gjorde slaskpölarna djupare än i morse, men han kände inte ens av kylan när isvattnet än en gång trängde genom skorna. Det var först när han skakade fram på tunnelbanan, som pulsen började återgå till det normala. Aldrig hade Arvid varit så tacksam som nu över att det var fredag.

När han åter satt vid sitt skrivbord veckan därpå kändes det hela mest som en dröm. Det måste ha varit det. Meddelandena var försvunna och det måste väl tyda på att det bara varit i hans huvud? Det knackade på dörren.

“Kom in.”

Det var Karin. Hur kunde någon vara så glad en måndagsmorgon?

“Hej hej, har du haft en trevlig helg?”

Arvid hejdade sig just som han tänkt ge sitt vanliga, sarkastiska svar. Något rörde sig i hans medvetande.

“Väldigt. Och du?”

“Tack, jättebra!” Hon log.

“Var det något speciellt du ville?”

Karin lade huvudet på sned.

“Jag ville bara säga hej!”