"Herregud, du tryckte!"

"Det gjorde jag inte alls!"

Olivia scrollade tillbaka till fotot Josef postat för närmare ett år sedan. Och jo, lyste hjärtat mot henne. Hon hade råkat gilla den. Shit! Snabbt klickade hon en gång till och kände pulsen gå ner.

"Du vet att han får en notis ändå va?" Vilma såg oroligt på henne.

"Det gör han väl inte?"

"Du vet hon Ellen? Hon typ stalkade Oskar i 9B och råkade göra samma sak! Alla visste det!

Nåja, alla var att ta i, tänkte Olivia. Hon hade ju inte hört om det.

"Det finns bara en sak att göra!" Vilmas röst drog henne ur tankarna. "Vi måste radera notisen innan han ser den!"

De stirrade på varandra.

“Och ... hur tänker du att vi ska göra det?

Det hade börjat skymma när de satt på huk under idrottshallens fönster. Josef, samman med de flesta av killarna i klassen, brukade stanna kvar efter skolan för att spela fotboll. Förhoppningsvis låg hans mobil kvar i omklädningsrummet. Vilma vinkade åt Olivia att följa efter. Gruset var vasst mot handflatorna och fick henne att grina illa. Det var med en lättad suck hon äntligen kunde resa sig upp. Framför sig såg hon Vilma, i full färd med att försöka få upp dörren.

“Den är låst!”

“Kan du inte öppna den?”

Vilma gav henne en sarkastisk blick, innan hon vände sig mot dörren igen.

“Sesam öppna dig!” Hon drog i handtaget och ryckte sedan på axlarna. “Nepp!”

När den initiala förvåningen lagt sig, flinade Olivia stort.

“Du provade inte alohomora!”

“Sorry, glömde trollstaven hemma.” Hon såg upp mot våningen ovanför och pekade.

Olivia följde hennes blick. Ett fönster stod på glänt, men det var flera meter upp. Hur tusan kunde Vilma tro att det skulle hjälpa? Men tydligen hade hon redan en lösning på det.

“Det ligger en stege bakom förrådet!”

“Den där rostiga gamla saken?”

“Har du något bättre förslag själv? Eller ska du bara klaga?”

Nej, fick hon erkänna. Det här var den enda plan de hade.

Med gemensamma krafter släpade de fram och reste stegen mot väggen. Den saknade några steg, men det var inte värre än att det kunde fungera.

“Efter dig!” Vilma gjorde en svepande rörelse med handen.

Olivia bet sig i läppen och såg upp mot fönstret. Såhär när allt var redo, var hon inte lika säker på att hon skulle våga genomföra det. Hon försökte svälja ner klumpen i halsen och började klättra. Halvvägs uppe sneglade hon ner mot Vilma.

“Vad väntar du på?”

“Alltså ...”

“Nej, lägg av! Tänk inte ens tanken!”

“Alltså sorry ... jag väntar här och håller vakt, okej?”

Menade hon allvar? Det var ju hennes idé alltihop? Olivia var nära att vända ner igen, men ville inte visa sig feg. Några skakiga steg till, så var hon uppe. Fönstret lät sig ljudlöst öppnas och snart stod hon på golvet innanför. Efter en sista blick ner mot Vilma puttade hon igen det, så det inte skulle synas från bilvägen att det var öppet ...

Rummet Olivia hamnat i vilade i mörker och till att börja med gick det inte ens att se handen framför ansiktet. Efter en stund, när ögonen så smått börjat anpassa sig, anade hon konturerna av en dörr på motsatta väggen. Hon gick närmare och sökte där handtaget borde vara. Den oväntade kylan från metallen fick henne att rygga till, innan hon försiktigt pressade det nedåt. En instängd doft slog emot henne. Rummet Olivia hamnat i var om möjligt ännu mörkare. Famlande kände hon sig fram och svor till när hon sparkade i något hårt. Ett bort. Kännade sig fram drog hon händerna över ytan och nuddade vid något stort. Tyg. Vad det är var så var det inlindat i tyg. Olivia rynkade ögonbrynen. Var inte det där ... med ett kvävt tjut drog hon sig bakåt. Händerna mindes fortfarande känslan. Formen. Det var en kropp! Någon hade gömt en kropp i skolan! Levde personen fortfarande? Hur hon än lyssnade kunde hon inte höra några andetag och med tanke på hur stel den varit så trodde hon inte det. Herregud, vad skulle hon göra? Ringa polisen? Och säga vad? Att hon snubblade över en brottsplats när hon bröt sig in i skolan? För även om fönstret faktiskt varit öppet, så var Olivia säker på att det här ändå klassades som inbrott.

Först då gick det upp för Olivia, det hon borde ha tänkt på redan från början. Mobilen låg i fickan. Hon drog upp den och slog på ficklampan. Illamående av skräck riktade hon ljuset mot bordet. Skälvande skrattade hon till. Nog var det en kropp alltid, men levande hade den aldrig varit. Det var en provdocka. Hon befann sig i syslöjdsalen. Betydligt lättare till mods lämnade Olivia förrådsrummet och stod snart ute i korridoren. Trots avsaknaden av döda kroppar, var det inte en behaglig upplevelse att vara här när det var mörkt. Den uppstoppade örnen tycktes följa henne med blicken när hon passerade. Hon vågade inte för allt i världen se sig om, säker på att den skulle ha vänt sig om för att kunna fortsätta iaktta henne.

Månen sken in genom fönstret och lade ett blåaktigt skimmer över trappan. Trots att Olivia ansträngde sig för att vara tyst, gick det inte att helt undvika ljudet av hennes fotsteg. Det var bara att hoppas att ingen var i närheten. Det skreks och vrålades från idrottshallen, så de var tydligen fortfarande i full gång. Ännu tvekande öppnade hon dörren till omklädningsrummet. Det luktade faktiskt inte fullt så illa som hon föreställt sig. Klorin och svett, ungefär samma som i tjejernas. För en stund glömsk över varför hon var där, strosade hon fram mellan väskorna. De brydde sig tydligen inte om att låsa in sina saker när det bara var de här. Men det tog bara bort ett av problemen. Hur skulle hon kunna lista ut vilken väska som var Josefs? Det small till och en dörr öppnades.

“Jag ska bara fylla flaskan!”

Shit, vad skulle hon göra nu? Det fanns bara en plats att gömma sig på. Kvickt klev Olivia in i duschen och bad innerligt att ingen skulle se in. Sneglande runt hörnet såg hon ett svettigt bakhuvud stå lutad över en av väskorna. Så mycket för att han bara skulle hämta mer vatten. Nära att flämta högt insåg hon att det var Josef. Med hennes tur var det väl telefonen han checkade! Utan att se sig om lade han tillbaka vad-det-nu-var, höll flaskan under kranen och gick sedan tillbaka ut.

Utan att vänta en sekund längre än nödvändigt, rusade Olivia fram och öppnade väskan. Det var telefonen han kollat på och under över alla under, så hade den inte låst sig än! Darrande klickade hon sig in på instagram. Hjärtat med notifieringar visade rött. Snälla, snälla ... men det visade inget från henne. Vad nu då? Hon bläddrade igenom alla dagens notiser, men ingenstans såg hon sin egen. Dörren öppnades igen. Olivia ryckte till så häftigt att telefonen med en smäll for i golvet. Utan att tänka eller se sig om kastade hon sig ut från omklädningsrummet och satte av i riktning mot trappan. Det var med andan i halsen hon stängde dörren till slöjdsalen bakom sig och rusade till fönstret. Sittandes på det nedersta steget satt ännu Vilma. Hon såg omåttligt lättad ut när Olivia äntligen var nere på marken igen.

“Hur gick det?”

“Inte nu, skynda!”

“Men stegen?”

“Skit i den! Kom nu!”

Vilma skrattade så hon kiknade.

“Fanns det ingen notis?”

“Nej! Allt var för ingenting!”

De gick lugnt nu. De hade stannat till vid ica och med en varsin pepsi i hand hade Olivia berättat hela historien. Allt från kroppen i förrådet, till hur hon tappat Josefs telefon. Hon hoppades innerligt att den inte gått sönder i fallet.

“Så vad händer nu?” Vilma tog några djupa andetag, men det ryckte i mungiporna.

“Tja, till att börja med så ska jag sluta att ta råd från dig!”

De såg på varandra. Vilma frustade till och brast sedan åter i skratt.

Äntligen var skoldagen slut. Två prov och ett glosförhör samma dag kunde knappast vara lagligt! Olivia suckade och kastade väskan över axeln. Hon hann knappt lämna skolgården innan hon hörde springande steg bakom sig.

“Olivia, vänta!”

Rodnaden sköljde över kinderna när hon såg vem det var.

“Hej Josef!” Rösten stockade sig och hon fick harkla sig för att få fram orden.

“Hörde du att det varit inbrott i skolan igår?”

“Jo, jag hörde det ... men de tog inget?”

“Nej ...”

Var det inte en viss tvekan i hans ord? Olivia log stelt.

“Inte för att vara otrevlig, men jag har lite bråttom ...”

“Absolut, fattar! Jag ville bara ge dig den här!” Han höll fram handen. “Du tappade den visst ...”

Nej, nej, nej! Hur kunde han ha fått tag i hennes armband?

“Oj, tack! Var ... hittade du det?” Hon vågade knappt uttala frågan.

“I min gympaväska ...”

Helvete.

“Hur kunde den ha hamnat där?”

Han log snett.

“Kanske inbrottstjuven ville ge mig en puff ...”

Med de orden i huvudet gick Olivia vidare hemåt. Vad menade han med det? Vadå puff? Medan hon väntade på bussen plockade hon upp sin telefon och gick in på instagram. Hjärtat visade på nya notiser. Hon klickade.

Josef liked your photo. Hjärtat slog ett dubbelslag. Bilden i fråga var från ett år tillbaka.